Ann-Sofie Noring – Carlos Capelán, Ceci n’est pas un video

Chief Kurator, Moderna Muséet, Stockholm

Ceci n’est pas un video. Det här är inte en video. Nej, det är inte en video, det är en serie av färgfotografier, placerade i två rader om åtta bilder i varje sekvens, totalt 48 fotografier. Varje bild har ett textfragment på engelska, orden är satta som textremsor på film. Men bilderna rör sig inte, de är stilla, enigmatiska.

Carlos Capelán arbetar på många nivåer i sitt konstnärskap, han brukar ett rikt register för att ge uttryck för det som inte låter sig enkelt sägas. Som den världsmedborgare han är, med ett ursprung i Uruguay, konststudier i Sverige, verksamhet och liv i flera länder på minst lika många språk, har han en rik erfarenhet av att se saker och ting från fler håll än de flesta. Han har rykte om sig som outsider – frågan är i förhållande till vad. Var befinner sig idag centrum och hur definierar vi i så fall periferin? Carlos Capélans verk är strukturerade som språk, inte ett utan en mångfald, han bygger på den befintliga vokabulären men tänjer samtidigt dess gränser. Att träda in i en installation av honom är som att beträda en tyst och tät zon, laddad med aktivitet och mening, samtidigt undandrar hans verk sig försöken att kategorisera och tolka. Pluralismen, motsatsernas spel finns såväl i hans liv som i hans konst: Latinamerika och Norden, det fysiska och det intellektuella, det rationella och det känslomässiga. Med en grund i grafiken och teckningen har han komponerat samman tvådimensionella bilder med objekt, täckt delar med lera, adderat ord och citat på väggar och ting, expanderat rummet som om han önskat teckna hela världen. Grafik och jordkonst i ett, men i en tid då installationen blivit konstens latin, överallt gångbar, har han gått mot mer klassiska uttrycksmedel, som måleriet.

I Ceci n’est pas un video visar han för första gången ett verk med utgångspunkt i fotografin.

Den visuella och den konceptuella dimensionen är ständigt närvarande i Carlos Capeláns verk. Installationen omsluter, invaggar oss i ett närmast rituellt stämningsläge, samtidigt flyttas vi ur centralperspektivets trygga förvissning genom alla korskopplingar som uppstår i hans rum. Ett intrikat nät av betydelser, fragment träder fram för den som förflyttar sig och   lyfter blicken ovan det uppenbara. Inkilat i Moderna Museets samlingspresentation befinner sig nu Carlos Capeláns bildsvit, namngiven med en tydlig hälsning till surrealisten René Magritte som en gång målade verket Ceci n’est pas un pipe. Nej, det var ingen pipa, som motivet lät antyda, det var och är en målning. Ceci n’est pas un video ser vid första anblicken ut att vara 48 stillbilder ur en film, men det är ingen film, det är bilder tagna med en digitalkamera. Med viss sannolikhet har bilderna tagits på resande fot av Carlos Capelán, kanske på väg till eller från undervisning av elever som idag alla vill arbeta med video, eller från en av de många biennalerna där video är det förhärskande mediet. En undertitel till verket är ”do natives have a soul”, en fråga som minerar marken ytterligare för alltför entydiga tolkningar. Motiven är företrädesvis hämtade från flygplatser, flygplan, landningsbanor och luftrum. I detta ingenmansland, långt bortom exilens tyngd och svärta, har knappast infödingar något att skaffa. Ingen hör hemma, allt befinner sig i limbo. Här och var har Carlos Capelán lagt in en närbild av ett stycke rått kött, en pizza, skurna korvbitar, presenterat med lika mycket distans som flygfärden avlägger. Varje bild har sin egen kopia, likt siamesiska tvillingar uppträder motivet speglat i sig själv, inom samma bildruta. Konstnären har på senare tid i en serie verk bearbetat det tillstånd som kan kallas jet lag, viktlösheten då kroppen inte är på plats, trots att man vet med sig att vara i sin kropp. Ett allmäntillstånd, i begynnelsen av ett nytt årtusende.

Do you love me? Do you really love? Så står det på några av de textremsor som Carlos Capelán punkterar sina bilder med. Fuck off! är ett utrop med samma tydlighet, men vad det betyder framgår inte lika direkt. Många flygmotiv textas längre, som citat tagna ur en bok man borde ha läst. Content arising from the work´s relationship with art history – innehållet springer ur verkets relation till konsthistorien – ja, i viss mån är det talande för bildsviten som helhet, referensen till Magritte, men i den komplexa väv som Carlos Capelán väver in oss i är detta bara en bland många möjligheter. En strukturell och språklig pluralism, allt är inte möjligt, men det mesta. I viss mening kan hans verk betecknas som retoriska, fullmatade av utsagor, men kortslutningarna är legio och nya betydelser uppstår. Som en film ur fas, där textremsan kommit i otakt och inga tolkningsföreträden längre existerar, som livet, på riktigt, absurt, omöjligt, fantastiskt. Konstnären drar själv sin resväska hit och dit på facettartad bild, texten lyder: Visual perception can be altered while the object itself remains unaltered. Allt beror på vilken utgångspunkt man väljer.

Carlos Capelán har en gång sagt sig vilja vara en varm konceptkonstnär och en kall expressionist. En stark bildtradition i västvärlden har varit porträttgenren, men i stället för att porträttera valde han under tidiga år att teckna huvudlösa kroppar, mångfaldigade. Han har genom hela sitt konstnärskap använt sig av citat från olika kulturer, texter och tecken först i bläck, sedermera tecknade med flyktiga vätskor som Coca Cola, bröstmjölk och vin. Han motsätter sig reduktion och strävan mot förenklade strukturer, utmärkande för gammal kolonial tradition, i stället bejakar han pluralitet och polyfoni. Mångspråkighet, där språken ses om levande organismer och insikten om att den perfekta översättningen inte finns – men för att kommunicera måste vi acceptera ofullständigheten. Carlos Capelán försätter betraktaren i situationer som bejakar egna beslut. Stay solid. Dematerialisation. Ceci n’est pas un video är rumsligt inkilat i museets samling och från periferin ställer verket frågor till museet i sin helhet.

Ann-Sofi Noring